Category Archives: Reflektioner

Vissa dagar är lugnare än andra

Och då får man konstigt nog mindre tid. Hur hänger det här ihop, är det så att man är så uppjagad och stressad de dagar allt går i ett rasande tempo att man bara faller in i en välgörande koma när eleverna inte bankar på dörren?

Image

Jag tenderar att hamna framför datorn. Idag har jag växlat mellan att bedöma 4 grupper åttor, Twitter, Facebook, kolla mailen och tillbaka igen… Effektiv är jag inte och det kryper i hela kroppen för jag känner ju att jag borde…göra något. Alltså något handfast- sortera bland broderigarnerna eller laga tryckknappsmaskinen men jag kommer mig inte för. Och jag måste ju bli klar i datorn först, alla åttors omdömen ska vara klara på söndag och jag hinner inte jobba i helgen. Och framför allt måste jag bli klar med att ge åttorna den deltidsbedömning jag lovat fixa nu när projektet närmar sig sitt slut. Så deadline i morgon…

Idag började jag nio och hade första lektionen kvart över två. Åttorna jag skulle haft är på PRAO. Och visst hade jag elever, två tjejer i nian som inte var klara med sina arbeten från förra terminen kom in och satt och jobbade och då kan jag inte låta bli att lyssna på deras småprat. Det var mycket snack om betyg och gymnasieval och jag är rätt säker på att dessa två ligger i det övre skiktet när det gäller snittbetyg. Jag hajade till när de kom in på huruvida de var värda sina höga betyg. Den ena sa:

-Men det är väl ok ändå om du har A i det ämnet, då kommer du in på gymnasiet.

-Men, om jag inte har gjort mig förtjänt av betyget så kommer jag ju inte att klara pluggandet sedan. Och jag frågade läraren om jag verkligen var värd betyget men han kunde inte förklara. Och lärare är ju så, de vet inte så mycket om vad som gäller med betygen, allt beror ju på hur de tolkar systemet. Och då kanske de lärarna på gymnasiet tolkar det annorlunda?

Och jag tänkte att det är ju för förvirrande. Här sitter jag och gör betygsmatriser där jag försöker förklara vad som krävs så konkret som möjligt. “Kan trä symaskinen, kan felsöka symaskinen, kan variera mellan olika stygn i broderiet för att uppnå olika uttryck…” och jag hoppas att det hela blir lite tydligare. Jag pratar ofta om förmågorna som övas i slöjden och jag uppmuntrar eleverna att göra så många fel som möjligt så att det får många chanser att bli bättre. Just det jag håller på med nu, fyller i bedömningsmatriser till alla elever när det är en fjärdedel av projektet kvar så att det har en chans att visa kunskaper på den nivå de vill. Är det någon mening? Nu var det ju inte mig de pratade om idag tjejerna, men ändå. Det tar ju rätt mycket tid det här med bedömning. Jag kanske borde lägga min tid på annat i stället. Om det ändå blir otydligt och om det är så att detta är min tolkning av bedömningsgrunderna.

I morgon börjar jag också nio och första och enda gruppen kommer klockan ett… Idag hann jag bedöma alla elevarbeten, i morgon ska jag gå igenom allt igen fast andra kunskapskrav, svaren hittar jag i loggböckerna.

Undrar om jag hinner…

Alla mina roller

Jag har aldrig sett mig som en skådespelartalang men efter dagens bravader har jag börjat fundera över vad det egentligen är jag gör på jobbet och vad som faktiskt krävs av oss lärare.

Alltså jag gillar verkligen mitt ämne och har så goda kunskaper i det att jag egentligen kan göra vad som helst. Jag behöver inte begränsa elevernas skapande för att jag själv känner mig osäker, tillsammans kan vi fullständigt jamma loss och göra finfina grejor. Naturligtvis älskar inte alla kreativa, fria situationer men jag tycker ändå att miljön borde vara hyfsat gynnsam för ett gott lärande. Visst krävs det engagemang hos eleverna men det är ständigt ok att göra fel. Det till och med uppmuntras, felen gör ju att man lär sig mer. Jag vill alltså ha roligt tillsammans med mina elever, inte vara polis. Det var liksom aldrig tanken med 4,5 års lärarstudier.

Ändå tvingas jag byta skepnad varje dag beroende på vem som kliver in i min sal. Oftast är mina karaktärer ganska sympatiska tycker jag, men inte alltid. Idag var en sån dag då jag tvingades in i en roll jag inte gillar. Jag fick bråka rejält om självklara regler och provade också att samla in alla mobiler hela lektionen, samt tilldela städuppgiftet. Saker jag verkligen inte står för eller tror på. Det var dålig stämning en stund.

Sedan lägrade sig lugnet. Några satt till och till och med och småsjöng i en grupp. Alla fick mycket gjort. Och jag slapp för första gången städa ensam efteråt. Det kändes som om jag valt rätt väg just i den här situationen men sånt kan man ju inte veta i förväg. Och jag vet ärligt talat inte om skenet bedrog. Allt jag vet är att det var så lugnt att jag kunde diskutera och förklara utan att samtidigt behöva ha ögon i nacken.

Jag gör ju inte den här rollen för mig själv, för att jag har nåt slags maktbehov. Jag tar på mig rollen för att skapa arbetsro för alla i rummet och jag får ta smällen att inte vara omtyckt just där och då. Jag gör det för att hinna se de som aldrig stökar och för att de som inte kommer ner i varv ska få en ärlig chans att lära något. Och just den här karaktären behöver jag som tur är inte damma av så ofta.

En sådan här dag kan jag behöva ladda inför långt innan. Jag börjar planera nästa veckas lektion redan minuterna efter eleverna gått. Jag sammanställer och funderar på hur saker kan göras bättre, analyserar vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Det händer att jag inte sover natten innan utan funderar och vrider och vänder på hur jag kan förbereda mig bäst inför de situationer som kan tänkas uppstå. Jag kan aldrig slappna av inför sådana här möten.

Beroende på vem som kliver in i min sal växlar jag roll och jag börjar fundera på vem jag egentligen är som lärare. Eller är det just det som är grejen? Att vara en kameleont?
Eller skådespelare…

En alldeles ovanlig torsdag

Idag har jag varit på lunchseminarium i riksdagen. Det är inte alls sådant jag brukar göra på torsdagar och nu när jag sitter här på tåget på väg hem till Göteborg igen undrar jag faktiskt fortfarande hur jag hamnade där.

Seminariet handlade om skolan som lärande organisation och hur man från nationellt perspektiv kan stötta processen. De som var där och talade kom med olika perspektiv. Det var professor Christian Lundahl, Per Anders Strandberg föredragande ubu, som jag antar står för utbildningsutskottet, Karin Berg gymnasieläraren som startat stort rabalder med sina filmer om skolan, Fredrik von Essen expert från IT-telekomföretagen och Stefan Pålsson omvärldsbevakare IT.  Representanter från SKL och från de båda lärarförbunden var också där och sa kloka saker.

Och så var jag där.

Det är lätt att tappa bort sig i ett sådant sammanhang tycker jag. Alla säger så bra saker och det är lätt att ryckas med och att hålla med, vad som än sägs. Det är då jag tänker att det faktiskt är jag som är experten. Det är jag som står i klassrummet varje dag och som ska utföra alla teorier i praktiken. Ja jag är faktiskt expert på min verklighet.

Det är otroligt viktigt att skolan blir mer jämlik. Och ja, det är naturligtvis också viktigt att alla får samma förutsättningar och att alla får tillgång till IKT med allt vad det innebär i progressiva, engagerade framtidsfokuserade lärare. Så klart ska lärare få ägna sig åt lärande och inte behöva bekymra sig om hur tekniken funkar eller vilka plattformar och program vi får använda. Och naturligtvis ska alla elever i skolan få utvecklande frågor och inte behöva lära en massa innantill bara för provet.

Men hur ska det gå till?

Hjälper nationella digitala satsningar? Att man samordnar forskning och inrättar regionala center som stöd för lärare?

Alltså jag vill ju gärna tro det, att det kommer att ge resultat. Men så tänker jag att alla som var där idag är så otroligt engagerade i frågan och alla jag “möter” på Twitter och i olika spännande grupper tillhör en kategori lärare som redan är på det tåget.  Om det ska bli en jämlik skola för alla ungar så ska ju alla med.

Det är en utmaning…

Vad är kunskap?

Skolvåren frågar sig just detta och att definiera kunskap är svårt.

Vad jag tycker är viktigt att poängtera är att kunskap inte är något någon idag kan vara ensam om, kan någon något på ena sidan av världen finns det förmodligen någon på andra sidan av världen som kan samma sak, som kanske till och med har publicerat det på internet och redan delat med sig av kunskapen. Kunskap idag är lättillgänglig och väldigt sällan komplicerad på internet.

Men kanske är det bara jag som är vetgirig? Är det bara jag som googlar allt jag undrar?

Kanske ska vi kalla det en kunskapsrevolution? En revolution som sakta smugit sig fram de senaste åren från det att persondatorn kom till hemmen tills idag när de flesta har en egen sökmotor, ett eget lexikon, ett eget uppslagsverk, en egen spelkonsoll, en egen miniräknare, ett eget bibliotek med sig i fickan. Hela tiden.

Vad är kunskap?

Den första hemsidan som blev riktigt känd på internet var kunskap. På den hemsidan, kallad anarkistens kokbok, kunde man lära sig hur man gör bomber. Idag är uppslagsverk och skolans textböcker gammalmodiga och dåligt uppdaterade, för informationen har hunnit ändras sedan de publicerades, på internet uppdateras kunskapen konstant och uppdateras enkelt av hosten för hemsidan, uppdateringar som aldrig kan göras så fort i de kunskaper som är utskrivna på papper.

Kunskap idag är virtuellt, lättillgängligt och uppdaterat.

Ja VARFÖR?

Den senaste tiden har det på Twitter dykt upp lite frågor om “varför skola?” Det är Skolvåren som undrar lite provocerande. Och man kan ju verkligen undra. När så många elever inte verkar passa in i vår mall helt enkelt. Eller som sir Ken Robinson uttrycker det;

Jag förnekar inte att ADHD existerar men jag tror knappast att det är en epidemi

Varför skola då? Naturligtvis ser jag en massa elever som kommer till skolan varje dag och skrattar och myser, de gillar att lära sig och de lär sig. Eller tycker de bara om den sociala gemenskapen och att göra som alla andra och som samhället förväntar sig?

Men vad är det egentligen vi gör i skolan? Vem väljer just det kunskapsinnehållet? Vad är det egentligen som säger att det är viktigt och rätt, det vi placerar i rutorna i schemat? Vem vet vad det är för kunskap som är gångbar när dagens barn är vuxna? Fantastiska Sugata Mitra spår tre viktiga kunskaper för framtidens vuxna.

Läsförståelse. Informationssökning. Tron på vad som är rätt.

Hamnade i kväll framför Fantasterna på TV4. Det handlade om Tolkienkunskap och det är verkligen helt otroligt! När man har elever som har fruktansvärt svårt att lära sig spanska, näst intill omöjligt, trots att det faktiskt pratas spanska av ganska många i världen, det finns filmer där språket talas och böcker att låna. Så finns det människor som lär sig alviska, och alla andra språk som förekommer i fantasyvärlden som Tolkien skapat. Vad är kunskap? Uppenbarligen finns det mycket att lära sig som vi inte har på schemat. Dessa fantaster som jag såg i kväll redovisade uppenbar kunskap, och har troligtvis tillägnat sig den på egen hand utan något strukturerat utbildningssystem. Människor lär ju sig saker ändå, så varför skola?

Det är dags för ett skifte, så mycket är helt klart för mig. Vi kan inte fortsätta med samma skola som jag själv gått i för 40 år sedan.

När jag tänker efter var mina mellanstadieår långt mer experimentella än mycket jag ser idag.

Ja jag undrar verkligen varför skola?

Funderingar en ledig dag

Satt igår kväll en lång stund i telefon med en kompis som också är lärare, men på ett yrkesgymnasium. Vi hamnade i skolprat som vanligt när allt annat hade avhandlats. Hon är på väg ut ur sin lärarkarriär, hennes ämne har försvunnit(?) ur skolans kursplan. Hur konstigt är inte det? Om skolan nu ska spegla samhället och ett ämne som behandlar ekonomi, företagsamhet och entreprenörskap försvinner- hur tänker man då?

Det är min första fråga som hänger kvar sedan igår.

Vi kom även in på huruvida datorer är bra eller dåligt för eleverna i skolan. Hennes verklighet (1-1 dator sedan fem år) är att elevernas resultat försämras, de ägnar allt för stor tid åt spel och Facebook och bara en bråkdel av tiden åt skolarbete. Trots att de får otroligt stimulerande och genomtänkta uppgifter, jag fick exempel som gör mig grön av avund… På senaste uppgiften blev endast hälften av eleverna klara med sin uppgift, de hade fyra veckor heltidsarbete och så som uppgiften beskrevs för mig borde de rimligtvis lätt klara det i gymnasiet. Mina sjuor hade löst det på kortare tid gissar jag.

Min verklighet är att jag inte kan hejda mina elever i deras arbete, de producerar mer än jag förväntat mig i uppgiften, de jobbar hemma trots att jag inte bett dem för att de kan, helt enkelt och för att de är måna om att göra bra ifrån sig. Jag är helnöjd, förutom att de datorer vi fått inte riktigt håller måttet och pajar då och då. Det är tufft att lösa skolarbetet för elever som har sin dator inlämnad flera veckor…

Vad är då skillnaden? Jag har en skolglad och motiverad klass i grundskolan, hon har en klass som består av elever som inte vill vara i skolan. De har valt sin inriktning i skolan för att de måste välja något, kanske inte kom in på annat? Jag arbetar i en skola som ingen får välja- alla går nio år i samma system. Hon arbetar i en miljö där lärarna är specialiserade i sitt ämne och eleverna inte vill ha deras specialistkompetens. Hon, med flera har byggt sin lärarutbildning på sin yrkeskompetens. Flertalet grundskollärare har inte det utan har mycket grundare “verklighetskunskaper” i sitt ämne.

För den hälft som gjorde klart uppgiften i gymnasieskolan har det troligtvis stor betydelse att ha förmånen att ha 1-1 dator med tanke på att de ska rustas för en verklighet inom media. Det hade troligtvis inte spelat någon roll för den andra hälften om de har tillgång till dator eller inte. Traditionell katederundervisning hade möjligen fått dem att sitta tysta och stilla (sovande) eller så hade de inte dykt upp alls? Det trista är att min kompis fokus hamnade på besvikelsen över de som inte fixade i stället för att se de framsteg den andra hälften gjorde.

Varför i hela fridens namn ska de elever som trots otroligt genomtänkta uppgifter har ett så bristande intresse för sin egen utbildning ens få ta upp en plats på gymnasiet?

Det är min andra fråga som hänger kvar sedan igår.

Kan man rädda alla genom att tvinga till “utbildning”?

Är gymnasiet en ursäkt för att man ska hålla ungdomar sysselsatta?

Skoluppgifter som en speluppgift #2

Ja, vad är det som är skillnaden mellan en uppgift som görs i skolan och en som görs på ett tv-spel? -Jag har faktiskt inte ett svar på det, men jag har ett par teorier.

  • Oftast har uppgiften diskuterats bland vänner och på forum innan spelaren väljer att spela spelet.
  • Oftast är målet tydligt (svårt men tydligt): Bygg en fungerande stad; döda den sista bossen; förflytta en trofé till ditt lags läger utan att bli dödad…
  • Oftast finns det en lust att klara av spelet och därför också en lust att förstå uppgifterna, då spelar det inte så stor roll om man inte klarar det på första försöket, utan man kan bara försöka igen.
  • Det är inte lika ångestladdat att förlora och du är inte körd efter första försöket.

Hur ska man då implementera det här i skolan? Hur ska man få eleverna att frivilligt diskutera uppgifter, se tydliga mål, känna lust att göra uppgiften och inte tycka att det är jobbigt att göra om en uppgift?

Mikaela